I figur 2.4:1 visas beräkningar på hur de antropogena (av människan orsakade) utsläppen av CO₂ under åren 2010-2019 har fördelats mellan olika kolsänkor (kolsänka=mottagare av CO₂). Man måste vara medveten om att det finns en viss osäkerhet i beräkningarna. De största osäkerheterna finns i utsläppen från markanvändning och upptagen av vegetation och mark.

Det finns hela tiden ett utbyte av CO₂ mellan atmosfären, havet och landvegetationen. Man kan med säkerhet säga att omkring 45% utsläppt CO₂ finns kvar i atmosfären eftersom Keelingkurvan (bild 1) är mätt med mycket stor precision och att det är god säkerhet i beräkningarna av de totala fossila CO₂-utsläppen (+/- 5%, se figur 5).

Som en minnesregel kan man säga att knappt hälften av den CO₂ som släpps ut idag blir kvar i atmosfären medan resten till ungefär lika delar tas upp av hav och landvegetation.

Uppodling av ny odlingsmark och nedhuggning av skog som inte återplanteras är en källa till CO₂-utsläpp, medan ökad tillväxt av skog och annan vegetation på grund av ökad CO₂ -halt i atmosfären och varmare klimat ger ett upptag av CO₂. Osäkerheten i beräkningarna av dessa båda flöden är relativt stor, omkring +/- 30%, enligt IPCC.

Modellberäkningar som redovisats av IPCC och annan aktuell forskning antyder att andelen av utsläppt CO₂ som absorberas av havet minskar vid ökande halt CO₂ i atmosfären. Detta beror främst på att CO₂ ger en viss försurning av haven som innebär att mindre CO₂ absorberas och att vattens förmåga att absorbera CO₂ minskar vid stigande vattentemperatur.