1.7 Jordens temperatur under historisk och förhistorisk tid
Analys av borrkärnor
Genom analyser av borrkärnor från istäckena på Grönland och Antarktis har jordens medeltemperatur kunnat beräknas ungefär 1 miljon år tillbaka i tiden. Mera information om tekniken finns i del 2.2.
Data 10 000 år bakåt sammanställda av IPCC
Bilden nedan visar temperaturvariationerna sedan den senaste istidens slut. Kurvan har delats upp i tre olika tidsskalor för att ge en bättre överblick över vad som är väsentlig information för de olika tidsepokerna. Fram till 1900 har osäkerhetsintervall markerats, medan de direkta temperaturmätningarna därefter har gett årsmedelvärden med så stor säkerhet (+/- 0,05oC) att det inte är meningsfullt att markera osäkerhetsintervallen i ett diagram av den här typen. Temperaturerna är angivna relativt åren 1850–1900 (= nollnivån i diagrammet). Osäkerhetsintervallet för varje enskild mätpunkt visas med en svagare linje över och under den mest sannolika kurvan som utgörs av en kraftigare linje.
Temperaturökningens hastighet de senaste hundra åren är extrem
Det skedde en temperaturökning de första 5000 åren efter isens avsmältning, och om man tar hänsyn till osäkerheten kan det ha rört sig en temperaturökning på uppåt 2 grader C, med en mest sannolik ökning på ungefär en grad. Om man vill jämföra med ökningen efter år 1900 måste man ta hänsyn till hastigheten i temperaturökningen. Efter istiden skedde en trolig temperaturökning på 1-2 grader C under c:a 5000 år, medan vi under 1900-talet och framåt har haft ungefär lika stor ökning under 120 år. Jordens medeltemperatur ökar idag med en hastighet som man inte har kunnat se någon motsvarighet till under senaste millionen år, och frågan är om det någonsin förekommit.
Ovanstående figur visar på stabiliteten i jordens medeltemperatur under nästan 2000 år av vår civilisation, samt den dramatiska ökning som skett de senaste 150 åren.
Människors sätt att leva över hela jorden har anpassats till dessa stabila förhållanden och snabba förändringar kan få katastrofala följder för en stor del av mänskligheten. Se även motsvarande stabilitetei i atmosfärens CO2-halt i figur 1.2:1.
En utvidgning och fördjupning av innehållet i detta avsnitt finns i del 2.7.